"Tiden går fort när man har roligt"
Då inleder man sin tredje period i livet. Hur kommer det att kännas? hur kommer det att vara? kommer allt vara som förut? Barndomen som var en underbar period i mitt liv, en dans på rosor, lekande lätt, i sin egna lilla värld av blommor osv. Kommer vuxenlivet kännas lika bra? kan det kännas bättre? Jag älskar min barndom och har många, många fina minnen därifrån. Allt tack vare min familj, släkt och vänner. Varför var den tvungen att gå så fort? hade den så bråttom? skulle den någonstans?
Jag har bott med samma familj, bott i samma hus, lekt på samma gräsmatta, ätit vid samma matbord, sovit i samma säng och duschat i samma dusch i flera år nu. Snart gör jag inte det längre. Min trygghet och vardag kommer att förändras. Hur kommer det att kännas? Tänk när man var så liten att man fick plats i mammas famn och pappas knä. Studsade hit och dit av prästens lilla kråka och skrattade hejdlöst. Var tog den lilla flickan vägen?
Tonåren kom illa kvickt och de åren är det fler minnen jag helst vill glömma. Jag är glad att den tiden är över även om jag har en del fina minnen där ifrån också. Nu är jag 18 och myndig. I praktiken fortfarande tonåring men ändå vuxen. Det känns annorlunda när jag väl tänker efter. För mig har 18 alltid varit ett högt nummer. Det har verkligen betytt att man är vuxen.
Jag känner mig kluven. Ibland vill man bara bort, klara sig själv och ta eget ansvar. Andra gånger är man rädd, rädd för att lämna tryggheten hos familjen, att behöva ta eget ansvar, klara sig själv, rädd för att bli gammal... Än sålänge är jag fast i navelsträngen och tänker nog klammra mig fast där några år till. En vacker dag måste jag kunna släppa den. Blir det enkelt eller blir det svårt? Jag vet inte, jag vet ingenting. Jag saknar det som varit, är rädd men ändå spänd för det som ska komma. Än är jag fortfarande ung och har många år kvar att njuta av livets goda. Det är bara ett så stort steg att ta, men så länge jag minns det som varit är jag redo för det nya!
Bara en liten tankeställare nu när man fyller 18 år ;)
Jag har bott med samma familj, bott i samma hus, lekt på samma gräsmatta, ätit vid samma matbord, sovit i samma säng och duschat i samma dusch i flera år nu. Snart gör jag inte det längre. Min trygghet och vardag kommer att förändras. Hur kommer det att kännas? Tänk när man var så liten att man fick plats i mammas famn och pappas knä. Studsade hit och dit av prästens lilla kråka och skrattade hejdlöst. Var tog den lilla flickan vägen?
Tonåren kom illa kvickt och de åren är det fler minnen jag helst vill glömma. Jag är glad att den tiden är över även om jag har en del fina minnen där ifrån också. Nu är jag 18 och myndig. I praktiken fortfarande tonåring men ändå vuxen. Det känns annorlunda när jag väl tänker efter. För mig har 18 alltid varit ett högt nummer. Det har verkligen betytt att man är vuxen.
Jag känner mig kluven. Ibland vill man bara bort, klara sig själv och ta eget ansvar. Andra gånger är man rädd, rädd för att lämna tryggheten hos familjen, att behöva ta eget ansvar, klara sig själv, rädd för att bli gammal... Än sålänge är jag fast i navelsträngen och tänker nog klammra mig fast där några år till. En vacker dag måste jag kunna släppa den. Blir det enkelt eller blir det svårt? Jag vet inte, jag vet ingenting. Jag saknar det som varit, är rädd men ändå spänd för det som ska komma. Än är jag fortfarande ung och har många år kvar att njuta av livets goda. Det är bara ett så stort steg att ta, men så länge jag minns det som varit är jag redo för det nya!
Bara en liten tankeställare nu när man fyller 18 år ;)
Kommentarer
Postat av: Annica
Oj, det var många tankar om livet. Men försök att ta en dag i taget, det räcker.
Bekymra dig inte om framtiden, för den har ännu inte kommit. Utan lev i nuet,och gör det så underbart att det blir värt att minnas. Vet inte om det är till tröst eller inte, men samma rädsla, känslor och funderingar du har nu har även jag. Tror att det är det som kallas att leva :o). Bamse kramar på 18-årsagen!
Trackback